Tegnsprog

Munkebostævner!

 

Munkebo var et sted man kunne bo kort eller længre tid for afslapning, og der var mange som holdt møder og konferencer der. Det var to kvinder som drev stedet. Grethe og Elin. ’

Vi var der to gange om året. Forår og efterår. Det var meget forskelligt med tilslutningen; men for alle der var med en god og stærk oplevelse. Vi havde altid en gæstetaler. Det var vores måde at vise interesse, og vise at vi ønskede kontakt med andre kristne.

I vore husmenigheder havde vi fokus på handicappede, og ville give dem en mulighed for at være aktive i en menighed. Der var døve og som følge af det tolk til tegnsprog. Der var også blinde og kørestole; men det var for alle.

Desværre opstod der en misforståelse. Mange ville ikke komme på grund af de mange handicappede. Vi havde ellers også andre uden de store synlige handicap.

Vores hensigt var at ligestille handicappede sammen med alle andre, uden at det skulle kunne være et problem.

Det hænde også i sommerperioderne at vi var på gaden. Det var ofte dem i kørestole som rullede ud, for at tale med mennesker om Jesus. Disse evangelister i kørestole fik mange hundrede samtaler med folk. Det var meget effektiv; fordi folk altid stoppede op når de blev kontaktet af en i kørestol.

Et stævne på Munkebo startede altid fredag aften, lørdag var der tre møder, og vi sluttede søndag formiddag med en nadvergudstjeneste.

Munkebos beliggenhed: I nærheden af Hobro og Mariager.

Hovedtaleren kunne være Curt Mortensen fra Apostolsk Kirke. Han ville have en fodboldkamp med nogle af dem i kørestole.

Peter og Anne Lise Madsen fra Blåhøj, Niels Vestergård fra Karstofte; men også havde vi talere fra udlandet.

Vi holdt Israel møder og havde vores egen tidning som udkom hver anden måned. Bladet var gratis.

På disse stævner kom der mange udefra forskellige kirkesamfund. Lørdag aften var det store møde hvor der var flest.

Vi var også i København sådan ca. 8 gange om året.

Oluf Borremark var kontaktmanden. Han lejede os ind forskellige steder. F.eks. Folkets hus i Sydhavnen; men vi fik også kontakt med nogle københavnske menigheder.

De som kom til vores møder fik at se hvordan handicappede kunne være med. De blev frimodige i andre sammenhænge. Når de kom ind i en anden menighed, og der var frie vidnesbyrd stillede de ofte op og ville være med.

Mange af de handicappede havde ventet længe på et sådant fællesskab, hvor de kunne få lov at være med, også til at tjene og arbejde for Guds riges sag.

Et år tog alle døve som ville og kunne, med på en sommercamp i Donegal. Vi taler om Irland. Vi var i samarbejde med døvegruppen fra Tabormenigheden i København. Her mødte vi døve fra alle Europas lande På rejsen dertil gjorde vi ophold i London, og var på besøg i en døvekirke som var på frikirkeligbasis med egen præst og evangelist. De var 80 medlemmer.

Vi opdagede at alle døve havde forskellige tegnsprog. Det skulle ellers hedde sig at det danske tegnsprog var internationalt. Der var stor forskel på engelsk og dansk tegnsprog. Tyskland var igen helt anderledes. Norge og Danmark var meget ens, ellers var der svensk, engelsk og tysk m.m.

Prædiken var altid på engelsk med både tale og tegnsprog. De som tolkede til andre tegnsprog stod forskellige steder i lokalet, og så kunne de som forstod sproget se den vej hvor tolken stod.

Rejsen til Irland startede med fly fra Kastrup til England, i nærheden af London. Senere kørte vi med bus hele natten helt op til Skotland, og derfra sejlede vi til Nordirland. Vi kom til Londonderry hvor det der var mest synligt, var nonner og soldater. Der var huse som gjorde det klart, at her har været, eller her er krig. Porte så vi med skudhuller. Busserne vi kørte i blev stoppede ved en kontrolstation.

Det var en god oplevelse ikke mindst for de døve. Alle som var med nød af naturen. Det blev til nogle vandreture og kontakt med dyr, især æsler.

 

Oversæt til svensk

Teckenspråk

Munkebokonferencer!

Munkebo var en plats där man kunde stanna kort eller längre tid för avkoppling. och där var det många som höll möten och konferenser. Det var två kvinnor som drev platsen. Grethe och Elin.

Vi var där två gånger om året. Vår och höst. Det var väldigt annorlunda med kopplingen; men för alla som var med en bra och stark upplevelse. Vi hade alltid en gästtalare. Det var vårt sätt att visa intresse, och visa att vi ville ha kontakt med andra kristna.

I våra husförsamlingar fokuserade vi på funktionshindrade, och ville ge dem en möjlighet att vara aktiva i en kyrka. Det fanns döva och som ett resultat tolken till teckenspråk. Det fanns också blinda och rullstolar; men det var för alla.

Tyvärr uppstod ett missförstånd. Många skulle inte komma på grund av de många funktionshindrade. Jovisst hade vi också andra, som inte hadde de stora synliga funktionsnedsättningarna.

Vår avsikt var att likställa funktionshindrade med alla andra utan att det skulle bli ett problem.

Det händer även under sommarperioderna att vi var på gatan. Det var ofta de i rullstol som rullade ut för att prata med människor om Jesus. Dessa evangelister i rullstol hade många hundra samtal med människor. Det var väldigt effektivt; eftersom folk alltid stannade när de blev kontaktade av någon i rullstol.

En samling på Munkebo började alltid på fredagskvällen, på lördagen var det tre möten och vi avslutade på söndagsmorgonen med en nattvardsgudstjänst.

Munkebos läge: Nära Hobro och Mariager.

Huvudtalare kan vara Curt Mortensen från Apostoliska kyrkan. Han ville ha en fotbollsmatch med några av dem i rullstol.

Peter och Anne Lise Madsen från Blåhøj, Niels Vestergård från Karstofte; men vi hade också talare från utlandet.

Vi höll Israel-möten och hade en egen tidning som gavs ut varannan månad. Tidningen var gratis.

Till dessa möten kom många utifrån olika trossamfund. Lördagskvällen var det stora mötet där det var flest.

Vi var också i Köpenhamn typ ca. 8 gånger om året.

Oluf Borremark var kontaktperson. Han hyrde in oss på olika ställen. T.ex. Folketshus i Sydhavnen; men vi fick också kontakt med några Köpenhamns församlingar.

De som kom till våra träffar, fick se hur funktionshindrade kunde delta. De blev djärva i andra sammanhang. När de kom in i en annan församling och det var fria vittnesbörd, ställde de ofta upp och ville vara med.

Många av de handikappade hade väntat länge på en sådan gemenskap, där de kunde få lov att också tjäna och arbeta för Guds rikes sak.

Ett år deltog alla döva som ville och kunde på ett sommarläger i Donegal. Vi pratar om Irland. Vi var i samarbete med dövagruppen från Tabor församlingen i Köpenhamn. Här träffade vi döva från hela Europa, på vägen dit gjorde vi en vistelse i London och besökte en döva kyrka som var på frikyrklig basis med egen präst och evangelist. De var 80 medlemmar.

Vi upptäckte att alla döva hade olika teckenspråk. Det ska annars sägas att det danska teckenspråket var internationellt. Det var stor skillnad på engelska och danska teckenspråk. Tyskland var återigen helt annorlunda. Norge och Danmark var väldigt lika, annars var det svenska, engelska och tyska etc.

Predikan var alltid på engelska med både tal och teckenspråk. De som tolkade till andra teckenspråk stod på olika ställen i rummet, och då kunde de som förstod språket se dit där tolken stod.

Resan till Irland började med flyg från Kastrup till England, nära London. Senare körde vi hela natten vägen upp till Skottland, och därifrån seglade vi till Nordirland. Vi kom till Londonderry där det som var mest synligt var nunnor och soldater. Det fanns hus som gjorde det klart att här har varit, eller här är krig. Vi såg grindar med skotthål. Bussarna vi körde i stoppades vid en check Point.

Det var en bra upplevelse inte minst för döva. Alla njöd att vara i naturen. Det blev lite vandring och kontakt med djur, speciellt åsnor.