Cykelevangelisten!
I den tid jeg boede i Herning, tog jeg ofte min cykel og cyklede rundt i Midtjylland. Hvert forår var der træning til den store tur Sjælland rundt. Det var min egen tur, helt alene tog jeg rundt to år i træk. Startede i Kalundborg og så næsten hele vejen rundt. Et år gik det ned til Lolland og Falster. Jeg sluttede på Fyn. Jeg havde en anhænger på min cykel med proviant og minitelt, sovepose m.m.; men de fleste gange sov jeg hos nogen jeg besøgte på min vej. Mange steder serverede de bøf til aftensmad. Jeg spiste derfor mange bøffer, når jeg var ude på rejse.
Meningen var at jeg ville besøge husmenighederne, som vi havde kontakt med, og nogle af dem havde vi selv startet. I lange strækninger gjorde jeg overnatninger på Campinpladser. Der var også familien, som jeg kunne besøge. Det var noget af det billigste jeg nogensinde havde gjort i forbindelse med ferie.
Et sted jeg ofte kom som rejseprædikant var Skibby. Der boede Hans og Lisbeth. Jeg boede der altid en weekend og holdt møder der. De serverede kan jeg huske duesteg, en af gangene jeg var der.
Hans og Lisbeth var et par med stor aldersforskel; men de var lykkelige sammen. Hans var fyldt 60 og Lisbeth var sidst i 20erne. De sang duetter sammen. Tog til møde af og til i Perleporten i København. Det gjorde at cykelevangelisten også lige tog et sving ind forbi Perleporten, når han var i København.
Når vi havde møder i Skibby var det at begynde helt forfra. Naboerne blev inviteret. Utroligt nok kom der en nabo som tog imod indbydelsen.
Lisbeth var meget søgende, og ville have al den undervisning det var muligt at få. Hun ville gerne døbes med Helligånden. Hun gik meget til forbøn for sagen. Når jeg var der ville hun også at vi skulle bede om Helligåndens dåb. Det var der meget fokus på i den tid vi levede. Jeg bad for Lisbeth og der skete ingenting. En aften bad vi meget indtrængende for vi ønskede et gennembrud; men stadig ingenting skete. Det var da cykelevangelisten kom første gang at længslen blev lagt i hendes hjerte. Det der med Helligåndens tjeneste og nådegaverne syntes hun var sagen.
En weekend jeg var der, kom fra Herning. og skulle være der en weekend. Det blev en herlig weekend. Der var ved at være en god flok der i Skibby, og nogle kom inde fra København, og andre steder på Sjælland. Vi kunne faktisk glæde os over, at der var mange som var positive, og takkede fordi de igennem forkyndelsen fik besvaret deres spørgsmål. Lisbeth ville som sædvanlig have forbøn og døbes med Helligånden. Stadigvæk skete der ingenting.
Vi rejste hjem søndag eftermiddag, efter at vi havde holdt gudstjeneste og havde spist sammen. Dagen efter vi var kommet hjem ringede Hans til mig og sagde: Lisbeth er begyndt at tale i tunger, og hun griner hele tiden. Nu har det stået på det meste af natten efter at I kørte hjem. Hele dagen har hun grinet det meste af tiden. Hun er blevet så fyldt med glæde, så at hun ikke kan lade være med at grine.
Hans spurgte: Hvordan får jeg hende til at stoppe. Jeg svarede ham, at han for alt i verden ikke skulle stoppe noget; men bare lade hende være. Det tager Gud sig af.
Midt i ugen ringede Hans igen og skulle spørge fra Lisbeth om vi ikke snart kunne komme tilbage og holde flere møder. Det var desværre ikke muligt at køre til Sjælland hver uge, hvad så med alle de andre steder.
Kort tid efter ringede telefonen med et sørgeligt budskab. Hans og Lisbeth var gået i seng, havde bedt sammen, og haft det så hyggeligt sammen; men næste morgen da Hans vågnede var hun livløs. Hun havde i nattens løb fået meningitis, en hjernehindebetændelse. Det kan komme indenfor få timer til et menneske, og er en meget farlig sygdom. Fuldstændigt raske mennesker kan blive ramt af det.
Det næste besøg i Skibby blev desværre en begravelse. Hans var en glad mand. Der var mange til begravelsen, og Hans sang salige vished; Jesus er min, og han vidnede for alle om sin tro. Han var glad for Lisbeth; men nu havde hun jo da i hvert fald kommet hjem til sit evige hjem og havde det godt der.
Hans og Lisbeth kom også ind imellem til Herning og glædede os med deres sang og musik. De overnattede i gæsteværelset, som jeg også brugte som bibliotek. Bøger fra gulv til loft på alle vægge.
På billedet er bøgerne blevet færre.
Cykelevangelisten!
Under tiden jag bodde i Herning tog jag ofta min cykel och cyklade runt i Mitt Jylland. Varje vår var det träning inför den stora tripp Själland runt. Det var min egen resa, helt ensam tog jag två år i rad. Började i Kalundborg och kom nästan hela vägen runt. Ett år gick det ner till Lolland och Falster. Jag hamnade på Fyn. Jag hade en släpvagn på min cykel med proviant och minitält, sovsäck etc.; men de flesta gångerna kunna jag övernatta hos någon jag besökte på vägen. På många ställen serverade man biff till middag. Jag åt därför mycket biffar när jag var på resande fot.
Tanken var att jag skulle besöka de husförsamlingar som vi hade kontakt med och några av dem hade vi själva bildad. Under långa sträckor övernattade jag på campingplatser. Där fanns också familjen som jag kunde hälsa på. Det var något av det billigaste jag någonsin gjort på semestern.
Ett ställe jag ofta kom som resepredikant var Skibby. Där bodde Hans och Lisbeth. Jag stannade alltid där en helg och höll möten där. De serverade jag minns duvastek, en av gångerna jag var där.
Hans och Lisbeth var ett par med stor åldersskillnad; men de var lyckliga tillsammans. Hans var 60 och Lisbeth var i slutet av 20-årsåldern. De sjöng duetter tillsammans. Gick till möte då och då i Pärleporten i Köpenhamn. Det gjorde att cykelevangelisten också tog en sväng förbi Pärleporten när han var i Köpenhamn.
När vi hade möten i Skibby var det att börja om från början. Grannarna var inbjudna. Otroligt nog kom en granne och tackade ja till inbjudan.
Lisbeth var väldigt sökande och ville ha all utbildning hon kunde få. Hon ville bli döpt med den Helige Ande. Hon bad mycket för saken. När jag var där ville hon också att vi skulle be för den Helige Andens dop. Det var mycket fokus på det på den tiden vi levde då. Jag bad för Lisbeth och ingenting hände. En kväll bad vi väldigt uppriktigt för att vi ville ha ett genombrott; men ändå hände ingenting. Det var när cykelevangelisten först kom, som längtan placerades i hennes hjärta. Det där med den helige Andes tjänst och nådegåvorna tyckte hon var det vi alla behövde.
En helg jag var där, kom från Herning. och skulle vara där en helg. Det var en underbar helg. Det var gott med folk där i Skibby, och några kom inifrån Köpenhamn och andra ställen på Själland. Vi kunde faktiskt glädja oss åt att det var många som var positiva och tacksamma eftersom de genom predikoarbetet fick sina frågor besvarade. Lisbeth ville som vanligt ha förbön och bli döpt med den helige Ande. Ändå hände ingenting.
Vi åkte hem på söndagseftermiddagen efter att vi hade hållit gudstjänst och ätit tillsammans. Dagen efter att vi kom hem ringde Hans mig och sa: Lisbeth har börjat tala i tungor, och hon skrattar hela tiden. Nu har det pågått större delen av natten efter att du kört hem. Hela dagen har hon skrattat mest hela tiden. Hon har blivit så fylld av glädje att hon inte kan låta bli att skratta.
Hans frågade: Hur får jag henne att sluta. Jag svarade honom att han för all del inte skulle stoppa någonting; men låt henne bara vara. Gud tar hand om det.
I mitten av veckan ringde Hans igen och fick fråga ifrån Lisbeth om vi snart kunde komma tillbaka och hålla fler möten. Tyvärr gick det inte att köra till Själland varje vecka, hur är det med alla dom andra ställen då.
Strax efter ringde telefonen med ett sorgligt meddelande. Hans och Lisbeth hade lagt sig, hade bett tillsammans, och haft det så trevligt tillsammans; men nästa morgon när Hans vaknade var hon livlös. Hon hade fått hjärnhinneinflammation under natten, en hjärnhinneinflammation. Det kan komma inom några timmar till en människa, och är en mycket farlig sjukdom. Helt friska människor kan drabbas av det.
Nästa besök hos Skibby var tyvärr en begravning. Hans var en glad man. Det var många vid begravningen, och Hans sjöng: Saliga vishet; Jesus är min, och han vittnade för alla om sin tro. Han var glad för Lisbeths skull; nu hade hon åtminstone kommit hem till sitt eviga hem och hade det bra där.
Hans och Lisbeth kom också till Herning då och då och gladde oss med sin sång och musik. De övernattade i gästrummet, som jag också använde som bibliotek. Böcker från golv till tak på alla väggar.
På bilden finns inte så många böcker som då.