FollowLæs gerne dette vidnesbyrd, både på dansk og svensk.
Øverst dansk – nederst svensk
Läsa gärna detta vittnesbörd båda på danska och svenska
Ovan danska – nedan svenska
Min far
Peter Grove
Oskar Grove
Min far: Peter Grove – Mig: Oskar Grove
Da jeg var syv år gammel boede jeg i en lille landsby i Danmark som hed Øster Assels.
Mange i København ved ikke hvor det er, så langt ude på landet er det. Øster Assels er en lille bonde by på Morsø. Beliggende i: Limfjorden. Når du ser på Danmarkskortet mod nord ser du at det nordlige Danmark Vendsyssel er en halvø forbundet med en bro mellem Ålborg og Nørresundby. Det vand som findes der er Limfjorden. Ved den vestlige del af Limfjorden ligger der en stor ø som hedder Morsø. Der boede jeg som barn. Den største by på øen hedder Nykøbing. Der var jeg i malerlære, og havde min sidste skoletid der. Da jeg begyndte i skolen, og de første tre år boede jeg helt derude på bøhlandet Øster Assels, og min far var fodermester på en stor gård i Storup. Det var ca. 5 km. fra Øster Assels. Mine forældre boede midt i byen på 1. sal i noget der blev kaldt pinsehuset. Mine forældre hjalp til i pinsekirken med at varte op, og tage hånd om de tilrejsende prædikanter, og holde øje med kirken, som lå lige nedenunder lejligheden hvor vi boede. I gamle dage kom der mange Halleluja råb derinde fra, og rygternes gik om disse sekteriske kristne som havde til huse der. Jeg har talt med mange pinseprædikanter som dreng, og været i enrum med dem. Jeg skulle hjælpe dem med at lave en prædiken, og bede for mødet. Jo. De har påvirket mig alle disse gamle nu hensovede prædikanter. Nogen af dem mindes jeg endnu.
Pludselig skete der det at jeg blev dødssyg. Jeg fik så høj feber at det var livstruende. Først fik jeg mæslinger, dernæst lungebetændelse, og oveni fik jeg så kikhoste. Jeg havde så høj feber, at jeg talte om himlen, og at når jeg nu ikke kunne lære mig at spille violin, fordi jeg skulle til himlen, ville jeg spørge Gud, om det ikke skulle være en mulighed for at jeg kunne lære det i himlen. Det næste øjeblik så jeg slanger krybe rundt på gulvet, jo det var da godt at nogen kunne trampe på dem, så de ikke kom op i min seng.
Mine forældre var dybt ulykkelige, hele den landlige menighed med ældste broderen i spidsen kaldte sammen til bøn. De lå på knæ i lillesalen og sled huller i bukserne ved knæet. Der var både søstre og brødre som var i stor nød for lille Oskars liv. Min situation blev værre og værre.
Til sidst sagde lægen: Det er sørgeligt det der sker, næsten ikke til at holde ud; men der er ikke lang tid tilbage. Mine forældre var knust. De havde allerede mistet en søn, som bare blev 48 timer gammel. Jo, mine forældre kan tale om en prøvet tro. De har oplevet mange barske ting i deres liv sammen. Min far kunne bede. Mange gjorde lidt nar af ham, fordi han havde problem med at stamme når han blev ivrig. Han var jo også bonde, og de ansås på den tid i hvert fald dem fra Mors og Salling at være lidt dumme og naive, var man så ovenikøbet pinseven kunne det da snart ikke blive værre. Omstændighederne tog min far sig ikke af. Han var stålfast i troen og blev pinseven i Norge, da han som ung fik arbejde på en gård, hvor de holdt pinsemøder. Det stod ikke til at ændre. Min far var det han var. Nå, men han kunne bede himlen ned på jorden. Det har jeg set gang efter gang. Jeg kendte min far og havde stor respekt for ham.
Jeg lå der og lægen mente at der kun var få dage tilbage, eller måske bare timer så ville jeg ikke mere være på jorden. Folk gik forbi ude på gaden, så de nedrullede gardiner. Snakken gik i den lille by, nogen med medfølelse, andre nå ja, det er jo de der pinsefolk.
Når min far var på bønnemøde bad han sammen med menigheden og ældste broderen, og de proklamerede sejer over sygdom og død i Jesu navn. Selvfølgelig kan Gud gøre mirakler. Det sker jo af og til at vi bliver vidne til uforklarlige mirakler i blandt Guds børn. Pludselig begyndte min far at føre en personlig samtale med Gud. Den der tunge og naive bondemand Peter Grove, havde relation med den Almægtige Gud, og kunne ovenikøbet tale med Ham. Han sagde til Gud: Jeg synes ikke at det giver mening at du tager vores førstefødte søn fra os. Da han blev født gav jeg ham til dig Gud, hvorfor vil du nu tage ham fra mig. Jeg har bedt om at han skal blive brugbar i din tjeneste, og et redskab i din hånd. – Hvad tror I der skete i dette Herrens år 1960: Jo, lille Oskar vågnede pludselig op, og begyndte at tale fornuftigt og fik hurtig livs styrken tilbage, og lægen var i den grad overrasket over at det lille håb, der så ud til ikke at være noget håb, pludselig for øjnene af det lille samfund skabte liv, i den halv eller næsten døde dreng.
Nu har jeg lige fejret min fødselsdag i Helsingborg. Jeg blev 69 år.
Mit gode råd til mine omgivelser: Gør aldrig nar af en bonde. Undervurdere aldrig en pinseven. Min far er nu i himlen og hviler sig efter et langt og hårdt liv. Overlevede også den spanske syge. – Når jeg her i nyere tid fortæller den historie i mit hjemland, ser de alle tvivlende på mig og siger: Kan det nu også være sandt. Ved I hvad = Det er sandt. Han var min far og bare en ubetydelig bondeknold fra Salling lidt syd for Morsø.
Æret være, min fars minde.
Oversat til svensk
Min far: Peter Grove – Jag: Oskar Grove
När jag var sju år gammal bodde jag i en liten by i Danmark med namnet Øster Assels.
Många i Köpenhamn vet inte var det är, så långt ute på landet är det. Øster Assels är ett litet bonde samhälle på en ö med namnet Morsø. Belägenhet: Limfjorden. När du tittar på kartan över Danmark i norr ser du att norra Danmark Vendsyssel är en halvö förbunden med en bro mellan Ålborg och Nørresundby. Vattnet som finns där är Limfjorden. Vid den västra delen av Limfjorden finns en stor ö som heter Morsø. Jag bodde där som barn. Den största staden på ön heter Nykøbing. Där var jag i lära som målare, och hade mina sista skoldagar där. När jag började i skolan, och de tre första åren, bodde jag i Øster Assels, och min far var förman på en stor gård i Storup. Det var ca. 5 km. från Øster Assels. Mina föräldrar bodde mitt i samhället på första våningen i något som kallas pingsthuset. Mina föräldrar hjälpte i pingstkyrkan att ta hand om de besökande predikanterna, och hålla koll på kyrkan, som låg nedanför lägenheten, där vi bodde. I gamla dagar kom många Halleluja-rop därifrån, och rykten sprids om dessa sekteristiska kristna som bodde där. Jag har pratat med många pingstpredikanter som pojke, och varit privat med dem. Jag skulle hjälpa dem att göra en predikan, och be för mötet. Ja. De har påverkat mig alla dessa gamla nu hemgångna predikanter. Några av dem minns jag fortfarande.
Plötsligt hände det att jag blev dödssjuk. Jag fick så hög feber att det var livshotande. Först fick jag mässling, sedan lunginflammation och dessutom fick jag kikhosta. Jag hade så hög feber att jag pratade om himlen, och att nu när jag inte kunde lära mig spela fiol, eftersom jag skulle till himlen, skulle jag fråga Gud, om det inte skulle vara en möjlighet för mig, att lära mig det i himlen. Nästa ögonblick såg jag ormar krypa runt på golvet, det var bra att någon kunde trampa på dem, så att de inte kom sig upp i min säng.
Mina föräldrar var djupt olyckliga, hela landsbygdens pingstförsamling, tillsammans med äldste brodern, kallade till bön. De knäböjde i den lilla hallen, och fick hål i byxorna vid knäet. Det fanns både systrar och bröder som var i stor nöd för lilla Oskars liv. Min situation blev värre och värre.
Slutligen sa läkaren: Det är sorgligt vad som händer, nästan outhärdligt; men det är inte mycket tid kvar för den lilla pojken. Mina föräldrar var krossade. De hade redan förlorat en son, som bara blev 48 timmar gammal. Ja, mina föräldrar kan prata med om en provat tro. De har upplevt många hårda saker i sina liv tillsammans. Min far kunde be. Många hånade min papa, eftersom han hade talbesvär, att stamma, när han blev ivrig. Han var också bonde, och vid den tiden ansågs de, åtminstone de från Morsø och Salling vara lite dumma och naiva, om du var pingstvän kunde det nästan inte bli värre. Min far tog sig inte av omständigheterna. Han var orubblig i tron, och blev pingstvän i Norge, när han som ung fick jobb på en gård, där de höll pingstmöten. Det stod inte att förändras. Min far var vad han var. Tja, men han kunde be himlen ner på jorden. Jag har sett det gång på gång. Jag kände min far och hade stor respekt för honom.
Jag låg där och läkaren trodde att det bara fanns några dagar kvar eller kanske bara timmar, så skulle inte jag vara på denna jord längre. Människor gick förbi på gatan, såg de ner rullade gardiner. Pratet gick i det lilla samhälle, vissa med medkänsla, andra ja, det är dom pingstvännerna.
När min far var på ett bönemöte bad han med församlingen och äldste brodern, och de utropade seger över sjukdom och död i Jesu namn. Naturligtvis kan Gud göra mirakel. Det händer då och då att vi bevittnar oförklarade mirakel bland Guds barn. Plötsligt började min far ha en personlig konversation med Gud. Den tunga och naiva bonden Peter Grove hade ett förhållande med den Allsmäktige Gud, och kunde till och med prata med Honom. Han sa till Gud: Jag tycker inte att det ger mening att du tar vår förstfödde son ifrån oss. När han föddes gav jag honom till dig Gud, varför tar du nu honom ifrån oss. Jag har bett att han ska få vara användbar i din tjänst, och ett verktyg i din hand. – Vad tror ni hände i detta Herrens år 1960: Ja, lilla Oskar vaknade plötsligt och började prata förnuftigt, och fick snabbt tillbaka livets styrka, läkaren blev så förvånad, att det lilla hoppet, som verkade vara inget hopp, plötsligt framför ögonen på det lilla samhället, skapade liv i den halv eller nästan döda pojken.
Nu har jag just firat min födelsedag i Helsingborg. Jag blev 69 år gammal.
Mitt goda råd till min omgivning: Skämt aldrig med en jordbrukare. Underskatta aldrig en pingstvän. Min far är nu i himlen, och vilar efter ett långt och hårt liv. Överlevde också den spanska sjukan. – När jag berättar den historien här på senare tid i mitt hemland, ser de alla tvivelaktigt på mig och säger: Kan det nu också vara sant. Vet ni vad = Det är sant. Min far var bara en obetydlig bondknöl från Salling lite söder om Morsø.
Ärad vara, min fars minne.