Menighedsrelationer & Husmenigheder!

Det er godt for en tjeneste at det foregår ud fra en menighed. Det er trist når der er nogen som har et kald; men det kan ikke udleves, fordi en ting er hvad menigheden synes, hvad lederne i menigheden synes, og noget andet er hvad Gud kalder et af sine børn til.

Jeg er vokset op i frikirkerne, og her har vi altid hørt at vi skal bruge vores talenter i menigheden, og at alle har en åndelig tjeneste, som de skal udvikle i menigheden til ære for Gud. En ting er hvad vi hører, og noget andet er virkeligheden

Når man er ung brænder man for Guds riges sag. Når man er ny frelst brænder man for sagen. Alt for ofte bliver det som fødes slået ihjel, længe inden det kommer til udfoldelse.

Der sidder mange på bænkene i kirkerne med et kald. Der er også nogen der er fuldstændig fejlplacerede. De som er kaldede vil tjene Gud. Desværre er der ikke altid plads i menigheden.

Da jeg var 7 år sagde jeg altid: Når jeg bliver stor skal jeg være prædikant. Jeg stod og prædikede som barn for bamser og dukker. Mine forældre og mange med dem som så det var ikke i tvivl. Jeg var meget flittig bibellæser som ung, sad meget på mit værelse og skrev på maskine. Der er ikke meget af det som jeg skrev på den tid der er bevaret; men det var begyndelsen for mig og træning for fremtiden.

Da jeg var ung var jeg helt overbevist om at jeg ville tjene Gud. Min forestilling og drøm var at blive pinseprædikant. Derfor var jeg også sammen med mange prædikanter, som var på besøg i vores lille menighed ude på landet.

Jeg var som barn og ung også en flittig mødedeltager. I al den tid jeg var på landet gik det godt; men når jeg kom ind i de store menigheder blev der problemer. Jeg var på mange punkter helt anderledes end de andre, og jeg havde jo heller ikke så meget uddannelse. Der var ikke noget i vejen med min bibelkundskab. Jeg havde lært meget af mine voksne venner.

Nu i en moden alder har jeg forstået det. Et kald fra Gud er en sag; men accepten fra menigheden, især lederne i den menighed du er med i skal være der, ellers kan du ikke udleve dit kald. Mange ved ikke hvad et kald er. De tror menigheds tjeneste bare er et arbejde man søger.

Revirtænkeri og konkurrense er den store forhindring i alt for mange tilfælde. Når du beder om Guds ledelse, er det som om alle døre i menigheden er lukket. Sådan har jeg oplevet det i mange situationer.

Min bøn om at blive brugt til det Gud har bestemt for mig, gik i opfyldelse, da jeg flyttede til Sverige i mine helt unge dage. Her kunne jeg gå på aftenbibelskole i min egen menighed. Hvilket privilegium. Det var en mulighed som jeg virkelig så en fremtid i.

Da jeg efter nogle år rejste hjem til Danmark, fik jeg med mig et fantastisk flyttebevis med de bedste anbefalinger fra pinsekirken der jeg var med. Det flyttebevis blev afvist og gemt i en skuffe på præstens kontor. Jeg blev meget skuffet. I en ung alder kan det let lede til forkastelse. I dag opfatter jeg det på en anden måde. De kan være bange for dig, dem du skal samarbejde med. De ser dig som en konkurrent, og nu skal der markeres. Revirtænkeri hedder det.

En kaldelse er fra Gud. Du kan være født til det; men hvad din menighed synes er en anden sag.

Hvad sker der så? – Det der ikke må ske. En person med et kald ved at nu skal der bedes, for at komme til klarhed. Hvad vil Gud med mit liv? Er jeg på det rigtige sted? Hvor går vejen? Sådanne spørgsmål besvarer Gud.

Sådan gik det for mig. Jeg blev ikke pinseprædikant. Jeg blev forkastet, misforstået, modstand så snart jeg foretog mig noget. Midt i det alt sammen, kom der en udenlandsk prædikant og bekræftede mit kald. Han hed Ian Andrews. Jeg tror ikke hans selv ved det; men han var med til at vise mig vejen frem. Jeg sad og lyttede meget koncentreret på hans forkyndelse. Han sagde: Er du misforstået, ensom og du sidder med et kald. Det ser umuligt ud, alle dørene på det sted hvor du befinder dig er lukkede. Gud har en plan følg den. Hans pointe var: Du har et hus, (det havde jeg) brug dette hus. (Jeg begyndte at tænke) Jeg tror det var profetisk. Guds tale til mig. Alt han sagde på prædikestolen, passede lige til mig. Han sluttede af med at sige: Åbn dit hjem og indbyd de ensomme og misforståede til dit hjem, og giv dem en mulighed til at tjene, samtidigt med at du selv får muligheden at tjene.

I den svenske menighed, hvor jeg var med før jeg tog tilbage til Danmark, havde jeg en oplevelse. En mand rejste sig op og profeterede. Han sagde: Du som er en fremmed ibalnd os. Rejs til dit hjemland, og jeg vil vise dig hvad der skal ske med din fremtid. Det stak i mit hjerte; men jeg var ikke villig. Jeg følte mig så velsignet i Sverige. God menighed. Godt arbejde. Alt var harmonisk. Da jeg kom til Sverige var jeg meget bedrøvet; men da jeg rejste tilbage var jeg helt forvandlet  og fuld af håb og forventning.  Alt begyndte at tage en form for noget Gud ville med mit liv.

Hvordan skulle jeg få mennesker ind i mit hus?

Pludselig en dag blev jeg inviteret på aftenkaffe efter et møde, hos en gammel dame som hed Maria. Hun havde også inviteret en mand med krykker. Han havde lige startet en husmenighed i Århus med handicappede mennesker som ham selv. Han inviterede mig som gæstetaler i sin lille husgruppe en weekend.

Da weekenden var slut sagde han. Når du nu ingenting har at lave, kan du så ikke bare blive her hos os? Jeg tog imod tilbuddet.  Det var den åbne dør til noget helt nyt i Danmark. Det var hemmeligt. Ingen menighed havde opdaget det. Det var kristne handicappede som ikke havde nogen mulighed for at blive brugt i deres menigheder. De kom fra alle mulige slags kirker. Det var en blandet landhandel; men de havde en længsel efter et fællesskab, hvor de også kunne være med.

Det hele begyndte i Århus. Senere åbnede vi vort hjem i Herning. Der var vi helt op til 40 personer; når vi var på det højeste. Det er mange i et hjem. Så blev det Skanderborg, Horsens,  Odder, Silkeborg, Ålborg, Hjørring, Vejle, Middelfart, København, Osted, Skibby og mange flere. Vi havde et meget godt samarbejde med Frelsens Hær. Ind imellem var vi på besøg i forskellige frikirker; men næsten aldrig i nogen pinsekirke. Når jeg kom hjem fra et møde blev jeg ofte kontaktet af pinsekirkens ledelse i min hjemby. De forbød mig at rejse rundt og prædike i sådanne selvskabte husmenigheder. Du har ikke fået vores tilladelse. Konsekvensen hvis jeg ikke stoppede, kunne blive en udelukkelse af pinsekirken. Jeg vidste til sidst ikke om jeg var inde eller ude; men jeg var i tjeneste med fuld styrke. Mange blev frelste, nogen blev døbt med Helligånden. Jeg blev også vidne til helbredelser, både til krop og sjæl hos mennesker. Det var en fryd at se, de mange der blomstrede op.

Billeder fra Husmenigheden i Herning og Tjørring.

Bilder från  Husförsamlingen i Herning og Tjørring.

 

 Oversat til svensk

Församlingsrelation & Husförsamlingar!

Det är bra för en tjänst, att den utgår från en församling. Det är tråkigt när någon har ett kall; men det går inte att leva ut eftersom en sak är vad kyrkan tycker, vad kyrkans ledare tycker, och något annat är vad Gud kallar ett av sina barn till.

Jag växte upp i frikyrkorna, och här har vi alltid hört att vi måste använda våra talanger i kyrkan, och att alla har en andlig tjänst, som de måste utveckla i kyrkan till Guds ära. En sak är vad vi hör, och något annat är verkligheten.

När du är ung brinner du för Guds rikes sak. När du är nyfrälst brinner du för saken. Allt för ofta dödas det som föds långt innan det utspelar sig.

Det är många som sitter på bänkarna i kyrkorna med en kallelse. Det finns också några som är helt felplacerade. De som är kallade längtar att tjäna Gud. Tyvärr finns det inte alltid plats i församlingen.

När jag var 7 år sa jag alltid: När jag blir stor skall jag vara predikant. Jag stod och predikade som barn för nallar och dockor. Mina föräldrar och många med dem som såg det var det inga tvivel. Jag var en väldigt flitig bibelläsare som ung, satt mycket på mitt rum och skrev. Det finns inte mycket av det jag skrev då bevarat; men det var början för mig och träning för framtiden.

När jag var ung var jag övertygad om att jag skulle tjäna Gud. Min idé och dröm var att bli pingstpredikant. Därför var jag också med många predikanter som besökte vår lilla församling på landet.

Som barn och ung var jag också en flitig mötesdeltagare. Under hela tiden jag var på landet gick det bra; men när jag kom in i de stora kyrkorna var det problem. I många avseenden var jag helt olik de andra, och jag hade inte så mycket utbildning heller. Det var inget fel på min bibelkunskap. Jag hade lärt mig mycket av mina vuxna vänner.

Nu i mogen ålder har jag förstått det. En kallelse från Gud är en fråga; men acceptansen från församlingen speciellt ledarna för den församling du är med i måste finnas där, annars kan du inte leva ut ditt kall. Många vet inte vad ett kall är. De tror att gudstjänst bara är ett jobb du söker.

Revirtänkande och konkurrens är det stora hindret i allt för många fall. När man ber om Guds vägledning, är det som om alla dörrar till kyrkan är stängda. Så har jag upplevt det i många situationer.

Min bön om att få användas av Gud gick i uppfyllelse, när jag flyttade till Sverige i mina mycket unga dagar. Här kunde jag gå på kvällsbibelskola i min egen församling. Vilket privilegium. Det var en möjlighet som jag verkligen såg en framtid i.

När jag reste hem till Danmark efter några år, fick jag med mig ett fantastiskt flyttbevis, med de bästa rekommendationerna från pingstförsamlingen jag var med. Det rörliga dokumentet avvisades och förvarades i en låda på pastorsexpeditionen. Jag blev väldigt besviken. I unga år kan det lätt leda till förkastelse. Idag uppfattar jag det annorlunda. De kan vara rädda för dig, dom som du måste jobba med. De ser dig som en konkurrent, och nu måste det bli vägran. Det kallas revirtänkande.

En kallelse kommer från Gud. Du kanske är född till det; men vad din församling tycker är en annan sak.

Vad händer då? – Det som inte får hända. En person med kall vet att nu måste det bli bön, för att komma till klarhet. Vad vill Gud med mitt liv? Är jag på rätt plats? Vart går vägen? Sådana frågor besvaras av Gud.

Så gick det för mig. Jag blev ingen pingstpredikant. Jag blev avvisad, missförstådd, fick bara motstånd så fort jag gjorde något. Mitt i allt kom en utländsk predikant och bekräftade min kallelse. Han hette Ian Andrews. Jag tror inte att han själv vet det; men han hjälpte till att visa mig vägen framåt. Jag satt och lyssnade uppmärksamt på hans predikan. Han sa: Är du missförstådd, ensam och du sitter med en längtan att tjäna Gud. Det verkar omöjligt, alla dörrar på platsen där du finns, är stängda. Gud har en plan, följa den. Hans poäng var: Du har ett hus, (jag hade det) använd det här huset. (Jag började tänka) Jag tycker att det var profetiskt. Guds tal till mig. Allt han sa i predikstolen passade mig rätt. Han avslutade med att säga: Öppna ditt hem och bjud in de ensamma och missförstådda till ditt hem, och ge dem en möjlighet att tjäna, samtidigt som du ger dig själv möjlighet att tjäna.

I den svenska församlingen, där jag var med innan jag åkte tillbaka till Danmark, fick jag en upplevelse. En man reste sig och profeterade. Han sade: Du som är främling ibland oss. Res till ditt hemland, så ska jag visa dig vad du ska göra med din framtid. Det verkade i mitt hjärta; men jag var inte villig. Jag kände mig så välsignad i Sverige. Bra kyrka. Bra jobb. Allt var harmoniskt. När jag kom till Sverige, var jag väldigt ledsen och nertryckt; men när jag reste tillbaka var jag helt förvandlad, och full av hopp och förväntan. Allt började att ta någon form av något som Gud ville med mitt liv.

Hur ska jag få in folk i mitt hus?

Plötsligt en dag blev jag bjuden på kvällsfika efter ett möte hos en gammal dam som hette Maria. Hon hade också bjudit in en man med kryckor. Han hade precis startat en huskyrka i Århus med funktionshindrade som han själv. Han bjöd in mig som gästtalare i sin lilla husgrupp för en helg.

När helgen var över sa han. Nu när du inte har något att göra, kan du inte bara stanna här hos oss? Jag tackade ja till erbjudandet. Det var den öppna dörren till något helt nytt i Danmark. Det var en hemlighet. Ingen församling hade upptäckt det. Det var kristna funktionshindrade, som inte hade någon möjlighet att användas i sina församlingar. De kom från alla möjliga kyrkor. Det var en blandad lanthandel; men de hade en längtan efter en gemenskap, där de också kunde ansluta sig.

Allt började i Århus. Senare öppnade jag mitt hem i Herning. Där var vi uppe i 40 personer; när vi var som högst. Det är många i ett hem. Senare var det Skanderborg, Odder, Silkeborg, Ålborg, Hjørring, Vejle, Middelfart, Köpenhamn, Osted, Skibby och många fler. Vi hade ett mycket bra samarbete med Frälsningsarmén. Då och då besökte vi olika frikyrkor; men nästan aldrig i någon pingstförsamling. När jag kom hem från ett möte blev jag ofta kontaktad av pingstledningen i min hemstad. De förbjöd mig att resa och predika i sådana självskapade huskyrkor. Du har inte fått vårt tillstånd. Konsekvensen om jag inte slutade kan bli, en uteslutning från pingstförsamlingen. Jag visste så småningom inte om jag var inne eller ute; men jag var i full tjänst. Många blev frälsta, några döptes med den Helige Ande. Jag bevittnade också helande, både för kropp och själ hos människor. Det var en fröjd att se de många som blomstrade.